Dröm två: ett jämställt samhälle

Angående:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon
http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor

Varför gör det oss så upprörda? Varför vill vi så gärna veta? Varför kliar det i fingrar och tår så att vi blir galna när någon försöker undanhålla det för oss?

Svaret är egentligen enkelt: för att vi har förväntningar.

Vi har kläder att köpa in, vi har smeknamn att säga och vi har planer att göra. Hur dessa ser ut beror på vad barnet har för kön. Vi behöver veta könet för att veta hur vi ska uppföra oss, vad som är okej att säga och vad som är pinsamt.

För tänk om jag skulle ge ett par svarta jeans till en tjej eller Gud Förbjude något rosa till en kille.  

Mitt liv går i spillror, det jag tar för givet rasar och jag följer med ner i avgrunden när jag inte vet om jag kan förvänta mig att barnet är omhändertagande och skör, eller teknikintresserad och tuff. Och hur ska jag veta om jag ska köpa en barbiedocka eller en bil i födelsedagspresent?!

Vi har förväntningar, och dessa förväntningar är utan tvekan knutna till barnets kön.

Och då ska vi inte ens börja med jämställdhetsnissarna som står med släggan i hand och gör allt för att mitt förutsägbara, stabila fort ska rasa. Men jag kan inte låta det hända.

Mitt fort är det jag håller mig i när jag är osäker och det som är grunden i min egen uppfostran. Om jag inte ska behandla andra som jag själv blivit behandlad hur ska jag göra då? 

Det finns för många fallgropar på jämställdhetens väg, så jag föredrar den raka, breda vägens som är lätt att gå på. Där tjejer älskar att laga mat och att få lägre lön, medan killar vet hur man byter däck och hur man leder ett företag.

Det spelar ingen roll att det finns mängder av tjejer och killar och kvinnor och män som aldrig får en chans att upptäcka sin fulla potential, eftersom den potentialen enligt samhället enbart innehas av det motsatta könet. 

Det spelar ingen roll, för förändring är läskigt och antagligen skadligt och tänk om någon ser mig som en surtant om jag börjar tala jämställdhet. Då är det nog bättre att hålla tyst.

Eller?