Vardagslyx

Vardagslyx när man bor i Australien: att på lördagspromenaden gå rakt på två fina kängurus (betandes på en gräsmatta) och upptäcka en för oss ny papegoja - Praktrosellan. Praktfull indeed!

Vi hade ingen kamera med oss så bilden från wiki får göra jobbet. Om ni vill läsa mer om Praktrosellan kolla här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Praktrosella. Vi har en annan rosella - den blåkindade rosellan - som "gårdsdjur" där vi bor. Titta så fint en av dem poserar på "vår" fontän!

 

Kängurusarna vi såg på vår promenad var ganska lika dessa två, fast sötare. Dumma mig bara - jag höll såklart kameran på fel ledd så ni får vrida på huvudet så bäst det går! Dessutom lyckades jag självklart missa själva hoppet, så ni får före och efter...:

Dröm två: ett jämställt samhälle

Angående:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon
http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor

Varför gör det oss så upprörda? Varför vill vi så gärna veta? Varför kliar det i fingrar och tår så att vi blir galna när någon försöker undanhålla det för oss?

Svaret är egentligen enkelt: för att vi har förväntningar.

Vi har kläder att köpa in, vi har smeknamn att säga och vi har planer att göra. Hur dessa ser ut beror på vad barnet har för kön. Vi behöver veta könet för att veta hur vi ska uppföra oss, vad som är okej att säga och vad som är pinsamt.

För tänk om jag skulle ge ett par svarta jeans till en tjej eller Gud Förbjude något rosa till en kille.  

Mitt liv går i spillror, det jag tar för givet rasar och jag följer med ner i avgrunden när jag inte vet om jag kan förvänta mig att barnet är omhändertagande och skör, eller teknikintresserad och tuff. Och hur ska jag veta om jag ska köpa en barbiedocka eller en bil i födelsedagspresent?!

Vi har förväntningar, och dessa förväntningar är utan tvekan knutna till barnets kön.

Och då ska vi inte ens börja med jämställdhetsnissarna som står med släggan i hand och gör allt för att mitt förutsägbara, stabila fort ska rasa. Men jag kan inte låta det hända.

Mitt fort är det jag håller mig i när jag är osäker och det som är grunden i min egen uppfostran. Om jag inte ska behandla andra som jag själv blivit behandlad hur ska jag göra då? 

Det finns för många fallgropar på jämställdhetens väg, så jag föredrar den raka, breda vägens som är lätt att gå på. Där tjejer älskar att laga mat och att få lägre lön, medan killar vet hur man byter däck och hur man leder ett företag.

Det spelar ingen roll att det finns mängder av tjejer och killar och kvinnor och män som aldrig får en chans att upptäcka sin fulla potential, eftersom den potentialen enligt samhället enbart innehas av det motsatta könet. 

Det spelar ingen roll, för förändring är läskigt och antagligen skadligt och tänk om någon ser mig som en surtant om jag börjar tala jämställdhet. Då är det nog bättre att hålla tyst.

Eller?

Livet på en ambassad

Nej men det är väl bara att ge sig. Önskemålen om att jag ska berätta mer om min praktik verkar fortsätta komma, så jag får nu anta att ni är intresserade, pau rihktitt. 

Själv tänker jag att en arbetsbeskrivning inte är det roligaste man kan ha på en blogg, men ni får skylla er själva. Så här kommer en liten insikt i vad jag gör om dagarna på ambassaden!

Stor del av min tid går åt till att söka fakta och skriva rapporter av olika slag. Ambassadören kommer med en tidningsartikel och säger: skriv om det här! Syftet är att hålla de berörda i olika ämnen i UD uppdaterade. Därför är också tidningsläsande en del av dagen, där jag håller på att arbeta upp min förmåga att skanna efter saker som har koppling till Sverige på något sätt. 

Jag får även följa med på möten av olika slag, för att sedan skriva rapport om det som sas. Även mindre roliga möten har sina guldkanter - bara det faktum att jag får vara där! Och jag har ju alltid tyckt att det är kul att skriva, så det är också kul! Även om vissa ämnen såklart inspirerar mer än andra.. 

Utöver detta får jag lite småuppdrag här och där - konsulära, administrära, mm.

 
Ambassaden ligger i vacker miljö med stort grönområde, så vid fint väder sitter vi på verandan och fikar/lunchar. Residenset ligger i samma byggnad som kontoret. 

 

Personalen är trevlig, och det är en mycket bra stämning på kontoret. Som idag till exempel firade vi Ambassadörens jämna födelsedag. Jag passade på att ge honom den apelsinskalare som mamma och pappa köpte till honom när de var på besök. Tossiga är de mina underbara föräldrar!

Det Australien ingen visste fanns

Är det kanske någon av er därhemma som när ni tänker på oss här i Australien föreställer er hur våra dagar svämmar över av solsken och värme? Ni kanske ser oss brunbrända i ett hav av paraplydrinkar?

Då får jag nu tyvärr spräcka denna vision. Det enda som är sant är det där med att vara helt översvämmade, och sitta i ett mindre hav:

På 24 timmar denna vecka fick Broken Hill (mitt ute i the outback) en tredjedel av sin årliga nederbörd. På samma tidsrymd fick Queanbeyan 60 mm regn med detta som resultat:

På 48 timmar fick Canberra 160 mm regn. Vi snackar alltså inte lite skurar då och då, utan regnet har bar öst ner konstant.. Vi har fått en liten paus idag, men i morgon ska det sätta igång igen och man varnar för fler översvämmningar. Tur att vi bor på tredje våningen...

Vi får konstant höra hur ovanlig denna sommar är - mycket kallare, mycket blötare och med mycket färre värmetoppar. I viss mån måste jag säga att jag är tacksam, jag fungerar inte så bra när graderna börjar stiga över 30 grader. Men detta?!?!

Tur att man har minnen som de här som piggar upp: