"Angelica, jag längtar till Sverige"

"Angelica, jag längtar till Sverige" sa finaste till mig härom dagen. 

Jag ryckte till, för på hela tiden vi har varit här har han aldrig sagt så. Ibland har han uttryckt saknad efter separata ting eller personer, men aldrig har han på ren svenska sagt "Jag längtar till Sverige". 

Men det tog bara en sekund för mig att bli misstänksam. Och jag hade rätt i min misstänksamhet. Anledningen till att han vill till Sverige just nu är inte familj, inte vänner, inte brännvinsost, utan ISHOCKEY.

Stackars stackars älsklingen. När hans älskade Brynäs går och vinner SM för första gången sedan 1999, så kunde han inte annat än läsa sporten på nätet och glädjas i ensamhet (jag försökte på mig ett WOHO men det var nog en snål tröst). Det var tungt, men det fick gå. Men nu. Nu har bägaren runnit över.

En efter en blir det klart att NHL-stjärnorna kommer att spela för Sverige i VM: Zäta (nej inte du gumman), Frasse, Alfredsson, och kanske självaste ERIK KARLSSON. Laget kommer vara toppat och så spelas VM på hemmaplan.

Och finingen är fast i ett land som ser ut som frågetecken när man talar om ishockey, ja snö för den delen. I ett land där man kallar "sport" att springa tre steg, och sedan få en hög människor över en som drar i ens ben och armar tills domaren tillslut låter en annan person springa tre steg med bollen, och högen förflyttar sig till honom. Med skador och våld på en nivå som får tacklingarna i ishockey att mer likna en omtänksam smekning över kinden, och ishockeyspelarnas sargade ansikten att se ut som resultatet av proffisga ansiktslyftningar.

Stackars stackars älsklingen.

Att älska något man inte gillar

Ni vet alla hur det är att fastna för något man egentligen inte vill befatta sig med. 

Som en låt som man egentligen tycker är helt värdelös, men som man ändå lyssnar på i smyg. 

Som en tröja man tycker är vedervärdigt ful, men som man längtar efter en lång dag i något obekvämt och snyggt. 

Som souveniren som är så osmaklig att den ligger gömd i en låda, men som man inte klarar av att slänga.

Ja, de här kopparna som jag köpte i Broken Hill här i Australien passar ganska bra i denna beskrivning. De är egentligen inte alls min stil - färgen är lite skum, motivet lite spretigt och de är dessutom lite för små för min smak. 

Men jag älskar dem. Jag älskar dem som man älskar låten för att texten träffar mitt i hjärtat, tröjan för att den får en att slappna av, souveniren för att den påminner om något underbart.

Jag älskar dessa koppar för att de för tankarna till när mamma och pappa var här, till de fina veckorna vi fyra hade tillsammans, till ett svettigt och spännande Broken Hill, till alla de emuer vi såg på vår roadtrip.  

Dessa koppar är unika och de är våra och av alla ovanstående anledningar så förtjänar de att vara de första kopparna jag visar här i min digitala kopp. 

Och jag dedikerar detta inlägg till mina underbara föräldrar som har kämpat och kämpar alldeles för mycket i sina liv. Jag gillar och älskar er.

Att Sakna

Detta är, som ni vet, inte första gången jag är ute i världen. Äventyren jag har varit ute på har lärt mig otroligt mycket, och jag tycker mig också veta en hel del om vad som är positivt respektive negativt med sådana äventyr.   

Det positiva är det ni är vana att läsa och höra om. Det jobbiga är att man saknar. Jag saknar olika saker i olika perioder. MORFARS BRÄNNVINSOST hjälp vad jag saknar det ofta. Just nu saknar jag svensk påsk - stämningen, meningen, familjen, och leta ägg hemma hos mamma och pappa (ja de har påsk här med, men det blir inte samma grej). Häromveckan saknade jag ostbågar...

Det absolut sämsta är att vara så långt borta från de man älskar allra mest. 

Hur jobbigt detta är går upp och ner. Ibland säger man ingenting, ibland känner man att man inte har rätt att sakna och längta - eftersom det är en själv som har satt sig i den situationen. 

Man känner att man liksom är skyldig de där hemma att vara lycklig, att njuta. Stunderna då det känns som att det inte är värt det, när det enda man vill är att ta en kopp te med en kär vän eller busa med ett syskonbarn, kanske ska man då hålla de för sig själv?

Men saknaden är inte bara negativ. Anledningen till att jag kan sakna och längta så mycket är ju att jag har er – familj och vänner som är helt fantstiska – och det skulle ju vara rent av underligt om jag inte saknade er!!

Saknaden får mig att uppskatta alla underbara så mycket som de förtjänar och, jag kan ha fel, men det känns som att varje äventyr får mig att älska mer och mer. Det är också helt fantastisk att känna hur kärleken från er når ända hit, och hur er saknad bär mig och (missförstå mig rätt) gör mig lycklig. 

Men ja, hur jobbigt det är går upp och ner. Med ord ur min dagbok en gång i höstas (då allt för övrigt var lite jobbigare än vad det är nu):

”Många dagar är helt underbara och jag njuter av allt vi får vara med om. Andra dagar saknar saknar saknar jag så mycket och jag kan inte andas och jag håller på att gå sönder, och jag måste silvertejpa mig fast vid en stol för att inte ramla ihop i bitar på golvet... När jag har hämtat andan, reser jag mig, tar finaste i handen, och går ut och upptäcker ett nytt, spännande land.”