"Angelica, jag längtar till Sverige"

"Angelica, jag längtar till Sverige" sa finaste till mig härom dagen. 

Jag ryckte till, för på hela tiden vi har varit här har han aldrig sagt så. Ibland har han uttryckt saknad efter separata ting eller personer, men aldrig har han på ren svenska sagt "Jag längtar till Sverige". 

Men det tog bara en sekund för mig att bli misstänksam. Och jag hade rätt i min misstänksamhet. Anledningen till att han vill till Sverige just nu är inte familj, inte vänner, inte brännvinsost, utan ISHOCKEY.

Stackars stackars älsklingen. När hans älskade Brynäs går och vinner SM för första gången sedan 1999, så kunde han inte annat än läsa sporten på nätet och glädjas i ensamhet (jag försökte på mig ett WOHO men det var nog en snål tröst). Det var tungt, men det fick gå. Men nu. Nu har bägaren runnit över.

En efter en blir det klart att NHL-stjärnorna kommer att spela för Sverige i VM: Zäta (nej inte du gumman), Frasse, Alfredsson, och kanske självaste ERIK KARLSSON. Laget kommer vara toppat och så spelas VM på hemmaplan.

Och finingen är fast i ett land som ser ut som frågetecken när man talar om ishockey, ja snö för den delen. I ett land där man kallar "sport" att springa tre steg, och sedan få en hög människor över en som drar i ens ben och armar tills domaren tillslut låter en annan person springa tre steg med bollen, och högen förflyttar sig till honom. Med skador och våld på en nivå som får tacklingarna i ishockey att mer likna en omtänksam smekning över kinden, och ishockeyspelarnas sargade ansikten att se ut som resultatet av proffisga ansiktslyftningar.

Stackars stackars älsklingen.