Att Sakna

Detta är, som ni vet, inte första gången jag är ute i världen. Äventyren jag har varit ute på har lärt mig otroligt mycket, och jag tycker mig också veta en hel del om vad som är positivt respektive negativt med sådana äventyr.   

Det positiva är det ni är vana att läsa och höra om. Det jobbiga är att man saknar. Jag saknar olika saker i olika perioder. MORFARS BRÄNNVINSOST hjälp vad jag saknar det ofta. Just nu saknar jag svensk påsk - stämningen, meningen, familjen, och leta ägg hemma hos mamma och pappa (ja de har påsk här med, men det blir inte samma grej). Häromveckan saknade jag ostbågar...

Det absolut sämsta är att vara så långt borta från de man älskar allra mest. 

Hur jobbigt detta är går upp och ner. Ibland säger man ingenting, ibland känner man att man inte har rätt att sakna och längta - eftersom det är en själv som har satt sig i den situationen. 

Man känner att man liksom är skyldig de där hemma att vara lycklig, att njuta. Stunderna då det känns som att det inte är värt det, när det enda man vill är att ta en kopp te med en kär vän eller busa med ett syskonbarn, kanske ska man då hålla de för sig själv?

Men saknaden är inte bara negativ. Anledningen till att jag kan sakna och längta så mycket är ju att jag har er – familj och vänner som är helt fantstiska – och det skulle ju vara rent av underligt om jag inte saknade er!!

Saknaden får mig att uppskatta alla underbara så mycket som de förtjänar och, jag kan ha fel, men det känns som att varje äventyr får mig att älska mer och mer. Det är också helt fantastisk att känna hur kärleken från er når ända hit, och hur er saknad bär mig och (missförstå mig rätt) gör mig lycklig. 

Men ja, hur jobbigt det är går upp och ner. Med ord ur min dagbok en gång i höstas (då allt för övrigt var lite jobbigare än vad det är nu):

”Många dagar är helt underbara och jag njuter av allt vi får vara med om. Andra dagar saknar saknar saknar jag så mycket och jag kan inte andas och jag håller på att gå sönder, och jag måste silvertejpa mig fast vid en stol för att inte ramla ihop i bitar på golvet... När jag har hämtat andan, reser jag mig, tar finaste i handen, och går ut och upptäcker ett nytt, spännande land.”